Det var bara att knalla rakt in på Tage Erlanders kontor, nästan utan att knacka. En vacker tid för en journalist. Men kamerorna var stora som stridsvagnar, och sax och järnfilspån för att klippa film var självklara arbetsredskap. Reporteryrket har blivit både svårare och enklare. Bo Holmström tillhör dem som varit med nästan från början. Nu har han samlat minnen från reportage och intervjuer i en bok.

Det är en fascinerande mängd 1900-talshistoria Holmström har varit med om: revolutioner, terroristattentat, rymdfärder och politiska dramer. Han berättar både om dråpligheter (Carl Bildt instuvad i bakluckan på en bil!) och om sådant som berört honom djupare, som 1960-talets reportage om fattigdomen i USA. Holmström har perfekt känsla för vad som gör honom intressant: här är yrkeslivet i fokus, inte det privata. Och historierna är så bra att de håller för att berättas utan utvikningar, i en tagning. När någon verkligen har samlat på sig något att säga behövs inget utanpåverk.

Förresten skrek han aldrig ”lägg ut” i direktsändning. Det var en filmsnutt som inte visades för tittarna, men som sparades och blev tevehistoria. Där ser man.