Nu är det läge att hålla i hatten, tungan rätt i mun och huvudet kallt.

Alltså, det var en tid när det började kännas lite trist att resa i Europa. Man var liksom inte utomlands längre. Det hade blivit samma överallt. Samma kläder i samma H&M och Zara-butiker i citykärnorna. Lätt att hitta samma goda Italieninspirerade kaffe oavsett vilken europeisk storstad man var i. Och samma asiatiska mat som man förr fick åka till London för att äta finns nu långt ut på Europas landsbygder.

Men de ytliga likheterna kan hindra oss från att se olikheterna. När det gäller välfärden till exempel så har Europas stater helt olika konstruktioner, trots att medborgarna klär sig i samma konfektion. Det verkar vi plötsligt ha blivit varse, både enskilda Europamedborgare och erfarna politiker. Och vi som inte är drabbade vill nog gärna inbilla oss att det land där vi själva har rösträtt aldrig skulle försätta sig i en situation som Grekland med flera. Men i de för trånga byxorna i H&Ms provrum bör vi nog hålla huvudet kallt och inse hur lika vi är.

Saco ordnade en studieresa till den nära grannen Holland för några veckor sedan och det ledde till ett intressant reportage på sidan 16. Med fokus på vad som skiljer Holland från Sverige förstås, det är ju så texter får spänst.

Själv brände jag koldioxid på en inte helt nödvändig weekendresa till London. Platsen utanför St Pauls Cathedral i utkanten av Citys finanskvarter var fylld av tält. Same, same som på Brunkebergstorg alltså, där Jusektidningen också varit, se sidan 10.

En sak som jag nästan tycker är exotiskt annorlunda mot hur jag själv fungerar är att svenska statliga tjänstemän är så obenägna att utnyttja möjligheten till förtroendearbetstid. Vad är problemet? Som en vanlig, underförstått retorisk, fråga ofta lyder nuförtiden? Misstroende? Mot arbetsgivaren eller mot en själv? Eller något helt annat? Kanske artikeln på sidan 6 startar en intressant diskussion. För jag tror att det finns flera bottnar i frågan om huruvida arbetstid behöver kontrolleras.