I skuggan av spektakulära nedläggningshot som det som Saabs anställda har levt med länge nu så går det en jämn och strid ström av uppsägningar genom svenskt arbetsliv. Företag läggs ner eller köps upp, avdelningar och verksamheter slimmas eller stängs ned, bolag går i konkurs och offentlig service säljs ut. Oavsett finanskris och ekonomisk konjunktur så får minst 10 000 tjänstemän varje år veta att deras jobb ska bort. Är det riktig kris och lågkonjunktur, som 2009, handlar det om mer än det dubbla. Allt det här pågår ofta obemärkt för andra än de berörda, vars liv, planer och trygghet kastas omkull.

Ska det vara fallskärmar vid uppsägningar i form av till exempel många månaders uppsägningslön, så ska man få behålla den även om man får nytt jobb. Det fick jag lära mig av kloka och erfarna rådgivare som jag träffade när jag gjorde artikeln om de privatanställda tjänstemännens trygghetsråd TRR. Men den normen verkar bara gälla för vanliga löntagare, inte för topparna inom näringsliv och politik. För dem gäller oftast att de bara får behålla den del av avgångsvederlaget eller inkomstgarantin som överstiger lönen när de börjar på nytt jobb. Det ser ju ut som en sympatisk tanke. Men gynnar nog mest dem som lever på att sälja nyheter. Avslöjande artiklar om politiker som väljer att fortsätta leva på sin inkomstgaranti i stället för att ta ett vanligt kneg är en lösnummerhöjare som återkommer med jämna mellanrum.

Även jag har seglat i en fallskärm. En liten en för länge sedan, tre mycket modesta månadslöner, eftersom jag hade blivit uppsagd från mitt allra första jobb. Men jag tyckte att jag seglade i ett guldregn och bokade genast en långresa i stället för att söka nytt jobb. Ingen arbetslinje där inte. Ett exempel på hur en fallskärm kan ta bort incitamentet att fortsätta jobba så snart som möjligt.