Lojalitet eller solidaritet. När jag var ung på 70-talet redde vi ut begreppen och några visste bättre än oss andra vankelmodiga. Lojalitet var fult. Solidaritet var fint. Lojalitet riktar sig uppåt, mot överheten, makten. Solidarisk är man med jämbördiga och dem som man själv kategoriserar som svagare. Men den solidariteten kan också vara förklädd paternalism, i värsta fall förtryckande. Och inte är det tack vare min 70-talssolidaritet med fattigare länder som de nu rör sig mot höger och uppåt i Hans Roslings diagram över medellivslängd, hälsa och per capitainkomst.
Och är det fel att vara lojal? Med sin arbetsgivare, sin familj, sina vänner. För sin egen skull, man behöver dem ju. Fast som individ måste man sätta gränser. Bryta med en familj man far illa i. Med vänner som sviker. Eller, för att dra frågan till sin spets; vissa lägervakters lojalitet mot sina överordnade hade världen varit bättre utan.
Plikten att vara lojal mot sin arbetsgivare, för den har vi, har således ingen skarp arbetsrättslig gräns. Det visar Anette Linds genomgång av vad som gäller i temaartikeln bita ifrån eller spela med?. Det senaste som hänt på fronten är de sociala medierna. Vad är lämpligt, och vad är tillåtet att twittra och blogga om jobbet?
Solidaritet är en av fackföreningsrörelsens grundvalar. Även för ett förbund som Jusek, som har som en av sina värdegrunder att sätta individen i centrum. Det behöver inte vara motsägelsefullt. Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem, som kristendomen formulerar den gyllene regeln. Om man tar till den så löser det sig ofta i valet mellan att stå på sitt lojala eller solidariska ben.
Var det av solidaritet eller lojalitet med kungsfågelparet som jag satte upp holken i tallen? De hade ju flugit så långt för att häcka på min tomt. Eller var det för att jag skulle få nöjet att sitta här och se dem flyga ut och in med mat åt sina ungar? Det blev bra för oss båda; de fick ett bo och jag fick något att fästa blicken på under mitt försommarfilosofiserande.