Jag har röstat. Det blev en lagom surrealistisk upplevelse - framför mig i kön stod en annan opinionsbildare från Göteborg. Hur osannolikt är inte det? Här bor i alla fall en halv miljon människor, och de politiska redaktionerna uppgår till ynka två. Det kändes lite fånigt, och medan jag inväntade ett tillfälle att ge mig till känna hann jag tänka att det förmodligen är ett demokratiproblem att vi båda bor i samma villaförort, är lika vita, medelålders och har ungefär samma utbildning. Men det rätta tillfället infann sig inte. Den andra opinionsbildarens sällskap började nämligen prata politik med lite för hög röst, och hux flux visste jag vilken EU-kandidat som fått deras kryss. Det var så klart inte meningen och jag blev generad å deras vägnar. Sällskapet började dessutom skämta om att Feministiskt Initiativ inte har några män på sin valsedel, och då kände jag mig lite trött på köpet. Inte för att mansbristen påtalades – den är ett problem – utan för att det är så långtråkigt att det ska raljeras så fort Fi kommer på tal.
Förlåt Gudrun, sa journalisten Nina Lekander till Schyman i radio efter att ha poströstat. Och hon var inte den enda som kände att en röst på Fi var bortkastad – före Benny. Men den gamle Abba-miljardären lyssnar också på radio, och vips hade han skänkt en miljon på impuls till Fi. En förhållandevis liten men spektakulär missnöjesmarkering gentemot en svensk valmyndighet som faktiskt underminerar små partiers möjligheter. Tillspetsat kan man säga att tröga regler om vem som får hjälp med röstsedlar och hur vallokalerna ska bevakas lämnar ut små partier åt ett medialt godtycke.
Ja, förlåt Gudrun! Jag borde inte ha gnällt så mycket på Fi:s osynlighet i början av valrörelsen, och jag borde ha plussat på Benny-effekten med min röst. För oavsett om man betraktar sig som höger eller vänster på hemmaplan så hade Schyman behövts i Europaparlamentet. Det är inte direkt något scoop att EU-apparaten är ett redigt gubbträsk.
Ta till exempel det faktum att inte en enda kvinna är aktuell för ett antal pösmagiga poster som snart ska tillsättas. Det finns visserligen föredömliga tvärpolitiska kvinnonätverk typ Females in Front som samlar röster på nätet för att få till stånd ett medborgarinitiativ och därmed åtgärder från kommissionen. Men det saknas ledamöter som har jämställdhetsfrågan högst på agendan och som kan konsten att göra sig hörda. Det behövs i ett parlament där många ledamöter präglats av kulturer där kvinnor väljer mellan karriär och barn som vore det ketchup och senap.
Men varför, varför ska det vara så svårt för oss tjejer och tanter att klumpa ihop oss på samma sätt som de endimensionella nördarna i Piratpartiet? Hur är det möjligt att önskan om gratiskonsumtion av andras immateriella produkter kan mobilisera monstruösa mängder röster på nolltid medan viljan att bekämpa gissel som trafficking inte alls gör det?
Är vi kvinnor för duktiga och realistiska? Har vi dåligt självförtroende när vi borde ha sjörövarhybris? Eller är det bara så tröttsamt när sambon eller kollegan ska raljera om FI att vi ger efter, tänker praktiskt och röstar på någon med lite tystare röst och lägre klackar än Gudrun? Frågorna började mala redan på vägen ut ur vallokalen.