Min släkting Olle har ett funktionshinder. Det märks inte om man inte känner till det. Olle ter sig mest lite tystlåten och rastlös. En kort i rocken kille med lite fler och lite besvärligare krämpor än ni och jag. Men att de där detaljerna är tecken på ett medfött handikapp är alltså inte uppenbart för utomstående. Och det spelar heller ingen roll till vardags. Men när Olle ska handskas med myndigheter kommer han obönhörligen till korta för att beslutsfattare missar helheten.

Om en handläggare på försäkringskassan blir uppringd av Olle slutar det sannolikt med att handläggaren bollar tillbaka ansvaret till Olle. Det kan handla om att han måste fylla i en blankett, ringa ett annat nummer eller komplettera med x antal intyg innan man kan gå vidare med hans ärende. Inget konstigt, men eftersom Olle har svårt att organisera sig och lätt blir modfälld riskerar det hela sluta med att inget händer.

Gång på gång har Olle träffat på tjänstemän av olika valör, alla med samma oförmåga att överblicka vem de har att göra med. Olle blir överkörd för att hans saknar vissa koder. Han kan varken gulla igång stressade tjänstemän eller låta barsk på kanslisvenska. Det är så lätt att pådyvla honom en uppgift så att man själv kan återgå till den växande högen av akter. Bekvämt. Och förödande. Om de som haft makt över Olle hade varit lite mer alerta så hade han sluppit en massa mental smärta och stress de senaste åren. Och hans fantastiska resurser hade kommit samhället till godo.

Nej, det räcker inte att informera dem som bestämmer om Olles handikapp. Vi som är hans familj har försökt. Men steget från att registrera vad Olle säger och gör till att förstå innebörden och konsekvenserna av hans funktionshinder är slående långt. Gång på gång har vi försökt förklara att han måste få ett proaktivt bemötande för att komma till sin rätt. Han är nämligen inte dum   tvärtom. Han behöver bara hjälp med struktur och farthållning. Och en generös attityd hos omgivningen! I praktiken kan det handla om att vara lite kreativ och samordna sitt eget handläggeri med andra relevanta organ.

För något år sedan fick Olle ett halvtidsjobb med lönebidrag via Arbetsförmedlingen. Hans kommun, som råkar vara omvittnat vanskött, betalade en blygsam del av hans lön. Olle trivdes och gjorde nytta. Men efter ett år hade kommunen inte ”råd” med honom längre.  Men eftersom han visat på arbetsförmåga kunde ingen ny sjukersättning beviljas. Hence: a-kassa. Inget konstigt med det. Men, Olle är inte med i någon kassa eftersom han missförstått sina rättigheter. Han har ansökt om att bli medlem i facket, men av någon – oklart vem   fått veta att han inte är kvalificerad. Olle har då dragit slutsatsen att detsamma gäller a-kassan, och låtit saken bero. Nu är han hänvisad till Alfa-kassan, där man lämnar en minimal ersättning minus en straffavgift på nettot. För att Olle inte är med i facket.
 
Funktionshindrade som Olle måste bli bättre coachade av de professioner som har makt över deras liv. Det är orimligt att man ska behöva lita till en artikulerad och pigg familj. Dessutom är det osäkert. Vi anhöriga borde ha slussat Olle till rätt fack respektive A-kassa. Men vi missade det. Liksom samtliga Olles kontaktpersoner på Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och kommunen. Ingen förutsåg de byråkratiska fällorna och ingen säkerställde att Olle undvek dem. Nu tvingas han komplettera sin lilla sjukersättning och alfapeng med det som förr kallades socialbidrag. För honom känns det givetvis som ett nederlag, delgett genom ett slag i ansiktet. För faktum är att han sluppit krångel, förnedring och inkomstförlust om han låtit bli att kämpa sig till det där jobbet.