Med sin låga arbetslöshet lyser Holland som en sol bland EUs medlemsländer. Men den som skrapar på ytan möter ett samhälle där tre av fyra kvinnor jobbar deltid, och där många familjer lever på bara drygt en lön. Hur går det ihop? Jusektidningen åkte dit och frågade.
– Som facklig organisation förespråkar vi att de vuxna i en familj jobbar fyra dagar i veckan var. Då kan de både ta hand om barnen och ta del av dagissystemet, säger Caroline Rietbergen.
Hon är politisk rådgivare på den fackliga centralorganisationen FNV i Amsterdams nordvästra delar och försöker sätta ord på den holländska arbetsmarknadskulturen med hjälp av 17 prydligt sammansatta overheadblad. Nu pekar hon på ett cirkeldiagram som visar hur mycket Hollands knappa 17 miljoner invånare egentligen jobbar. Och inte är det mycket med svenska mått mätt. Bara drygt varannan arbetstagare jobbar 35 timmar i veckan eller mer, och så många som var femte motsvarande en svensk halvtidstjänst eller mindre.
– Vi har en stor arbetskraftsreserv som delvis är frivillig, det är en del av den holländska kulturen att man inte ska jobba hela tiden. Men det finns också människor som inte får heltid fast de vill ha det, säger Caroline Rietbergen.
Faktum är att många deltidsarbetare inte syns i arbetslöshetsstatistiken. Det gäller inte minst de så kallade flexarbetarna, som i dag utgör minst en fjärdedel av Hollands arbetskraft. Hit hör egenföretagare, frilansare och inhyrda via bemanningsföretag. Men också visstidsanställda – en grupp som växer snabbt i landet.
Reinder Rustema, samhällsvetare och boende i Amsterdams innerstad, får ihop 25 arbetstimmar i veckan som lärare i medievetenskap på huvudstadens universitet. Han är anställd via universitetets eget bemanningsföretag och får ut 1700 euro i månaden efter skatt för jobbet. Tack vare sidouppdrag som föreläsningar genom det egna företaget RRR Media klarar han och familjen sig bra. Detta trots att de bara lever på en lön.
– Vi har ingen bil, inga lån och bor i en billig hyreslägenhet för 300 euro i månaden. Min fru Aimilia har några lägenheter i Grekland som vi hyr ut och som ger oss lite frihet, säger Reinder Rustema när Jusektidningen träffar honom i hans arbetsrum strax före lunch.
Aimilia Mouzaki är konstnär och numera hemma på heltid för att ta hand om parets fem månader gamla son Adrian. Hon befann sig mellan jobb när de fick barn och valde att göra ett avbrott för att fundera ut vad hon ska göra härnäst. I Holland har mödrar rätt till 16 veckors betald föräldraledighet, därefter lämnar många sina barn på dagis åtminstone några dagar i veckan. Men Reinder och Aimilia ger inte mycket för de holländska förskolorna, utan vill ta hand om sin son själva.
– Aimilia är en typisk egenanställd som inte syns i arbetslöshetsstatistiken. Jag är hemma på måndagar så att hon kan göra något annat då. Hon hyr plats i en ateljé och brukar gå dit. Att hyra ut uttjänta lokaler till frilansare är en stor affärsverksamhet här, säger 39-åriga Reinder Rustema.
Trots att han bara jobbar deltid på universitet får han nyttja sitt arbetsrum när han vill, vilket han gör fyra dagar i veckan. Från fönstret som vetter ner mot gatan Grimburgwal i centrala Amsterdam ser han många rycka åt sig cykeln på lunchen och skynda hem för att ge sina barn en lunchsmörgås. Framför allt kvinnor. Här stänger skolorna normalt ett par timmar mitt på dagen för att barnen ska gå hem och äta, och då förväntas någon ta emot dem.
– Det krävs väldigt många deltidsjobbare för att systemet ska fungera, konstaterar Reinder Rustema.
I Holland jobbar över 75 procent av kvinnorna i arbetsför ålder deltid, vilket är den i särklass högsta siffran bland EU-länderna. I den äldre generationen är hemmafruar vanligt, men hur tänker dagens unga vuxna med långa universitetsutbildningar bakom sig? Ingen som Jusektidningen pratat med vill riktigt svara på frågan. Att kvinnan tar den största delen av barnpassningen tycks självklart, samtidigt som alla menar att den minskade arbetstiden eller totala avbrottet från jobbet är tillfälligt. Därefter återgår kvinnorna till sin karriär.
Reinder Rustema ser dock ett tydligt mönster bland sina kvinnliga mediestudenter: De jobbar stenhårt i 20-årsåldern efter studierna, försvinner i 30-årsåldern när de får barn och dyker upp igen på en halvtidstjänst på någon myndighet när barnen blivit större.
– När man mejlar personer får man svar med en lång text under signaturen om att de jobbar måndagar och onsdagar mellan den och den tiden och fredagar då och då. Att hitta en mötestid som passar alla är ett pussel.
Enligt den fackliga centralorganisationen FNV är det utbredda deltidsarbetet inget problem i sig, även om landet årligen varnas av EU för att dess kvinnor jobbar för lite. Problemet är istället den stora skillnaden mellan kvinnors och mäns arbetsmängd. Enligt FNV ligger medelinkomsten i Holland på 30 000 euro om året, vilket innebär att en familj som lever på en och en halv lön klarar sig bra. Men om ett par skiljer sig eller går i pension får de problem. I alla fall kvinnan.
Marjolijn Bulk på FNV förklarar:
– Deltidsarbetande kvinnor jobbar normalt 18-24 timmar i veckan. Det räcker för att betala familjens extra bil eller semester, men inte för att leva på. Alla är överens om att arbetstiden måste öka med tanke vår åldrande befolkning, men samtidigt är det upp till familjen att lösa sin barntillsyn. Det går inte ihop, systemet är för dyrt.
Hon skakar på huvudet och tillägger:
– Jag betalar 900 euro i månaden för att ha ett av mina barn på dagis tre dagar i veckan. Hela min lön går till dagis och boende.
I Holland jobbar var fjärde arbetande man deltid, vilket är en betydligt högre andel än i Sverige. Enligt FNV är den främsta anledningen att de faktiskt vill vara hemma med sina barn. Eller som Peter Gildemacher, rådgivare på biståndsorganisationen Royal Tropical Institute i Amsterdam, uttrycker det:
– Vi vill ta hand om våra barn själva. Vi är vana vid att mamma är hemma när vi kommer hem från skolan, det var så när vi var barn och det är så vi definierar en lycklig barndom. Den emotionella biten väger nog tyngre än det dyra och krångliga skol- och dagissystemet.
Sannolikt påverkar även holländarnas lagstadgade rätt att ansöka om deltid arbetsmönstret. Enligt Peter Gildemacher är det i dag vanligt att såväl kvinnliga som manliga akademiker i 35–40-årsåldern jobbar deltid. För att de kan och vill. Därmed ställs också frågan om landets åldrande befolkningen på sin spets. Vem ska försörja den? Enligt ett nytt lagförslag ska pensionsåldern i Holland höjas från dagens 65 år till 66 år 2020, och till 67 år 2025. Samtidigt som rätten att gå i förtid tas bort. Förslaget skapar debatt i landet, där inte minst fackförbunden på arbetarsidan protesterar. Trots fackförbundens anslutningsgrad på bara drygt 20 procent har de fortfarande mycket att säga till om på den politiska arenan.
– Våra två största förbund, som tillsammans organiserar majoriteten av våra 1,4 miljoner medlemmar, är emot förslaget. Vi får se hur det slutar, säger Marjolijn Bulk på FNV.