Arbetsgivarens intressen går alltid före dina egna. Men hur lojal måste du egentligen vara? Jusektidningen har gjort en djupdykning i gråzonerna och pratat med Anders Blomqvist som fick sparken efter att ha satt sig upp mot chefen.
En oktobermorgon 2007 går Anders Blomqvist hem med en skrynklig papperskasse i händerna. Han är frustrerad och förbannad. I kassen ligger reklampapper, några tandpetare, en fleecejacka och två pärmar, allt som han snabbt rafsat ihop från sitt skåp på jobbet. Hans före detta jobb, för från och med i dag är han inte längre välkommen tillbaka. Chefen tycker att han misskött sitt arbete och ska snart också anklaga honom för att ha missbrukat företagshemligheter.
Själv är Anders Blomqvist övertygad om att han blivit sparkad av ett helt annat skäl: att han kritiserat företagsledningen.
Vi ska skruva tillbaka klockan ett år.
En solig augustidag 2006 lämnar Anders Blomqvist sin lägenhet med ett leende på läpparna. Efter att ha varit arbetslös en tid har han nu fått jobb som koordinator på ett telekomföretag. Som koordinator tar han emot kundsamtal, som han sedan kopplar vidare till olika företag och myndigheter som anslutit sig till tjänsten. Efter att arbetat ett tag upptäcker han att kundinformationen i databasen är krånglig och inkonsekvent. Så när företaget kallar till personalmöte påpekar han det. Han undrar om det inte finns något sätt att skapa en mall för informationen.
– Det skulle väl vara bra, svarar hans chef uppmuntrande.
Men något är inte som det brukar. När han kommer till jobbet på morgnarna är det som att det slagits upp en bubbla kring honom. Kollegorna säger inte ens god morgon. Om han säger hej sitter de tysta utan att svara och på rasterna småpratar de glatt med varandra utan att ägna honom en blick. Trots att han inte förstår vad som pågår vänjer han sig så småningom vid att bara vara en del i möblemanget.
Sedan börjar problemen på allvar. Han blir omplacerad. Kollegorna påstår att han betett sig överlägset och varit en besserwisser, säger chefen. Sedan får han en skriftlig varning och därefter en till, där det hävdas att han slarvat i sina kundbemötanden. Anders Blomqvist känner sig mer och mer avigt inställd till sin arbetsplats. Men han stannar han kvar och blir dessutom fast anställd.
Samtidigt rasar en hestig konflikt mellan företaget och ett av kommunalråden. Kommunalrådet påstår att företaget har lovat att införa kollektivavtal efter att kommunen handlat upp deras telefonitjänster, men företaget vägrar med argumentet att personalen motsätter sig det. Debatten fångas upp av lokaltidningen och sprider oro på företaget.
Så dimper ett mejl ner i Anders Blomqvist inkorg. Mejlet innehåller ett pressmeddelande, där företagsledningen skriver att Malin, en av medarbetarna, bakom ryggen på arbetsgivaren tagit kontakt med facket och sagt att de vill införa kollektivavtal. Detta står inte företaget bakom och uppmanar alla anställda att sätta sin signatur på pressmeddelandet.
Anders Blomqvist blir förbannad.
–Ni har inga bevis för att det är hon och dessutom har vi föreningsfrihet i det här landet. Det här är ren jävla häxjakt! säger han.
Månaderna går och Anders Blomqvist höjer nu inte längre på ögonbrynen när kollegorna ignorerar honom. Efter att ha blivit osams med chefen under ett lönesamtal meddelar han att han aktivt söker andra jobb. En dag blir han inkallad till konferensrummet. Ett ”förtroligt samtal kollegor emellan” kallar chefen det, och säger att hon vill hjälpa honom att trivas bättre. För första gången på länge slappnar Anders Blomqvist av och känner att de får en god kontakt. Mot slutet av samtalet frågar chefen vad han tycker om hur ledningen hanterade misstankarna om att Malin tagit kontakt med facket. Oerhört dåligt, svarar han. Chefen nickar och antecknar.
Dagen därpå blir Anders Blomqvist ombedd att omedelbart säga upp sig. Han misstänker att det förtroliga samtalet mest handlade om ta reda på att han stod på Malins sida.
Sedan dröjer det ett par veckor innan den där oktobermorgonen, då han till slut får sparken. Han har återigen slarvat med en kundkontakt, enligt arbetsgivaren.
Arg och frustrerad men målmedveten lyfter Anders Blomqvist telefonen hemma i lägenheten. Han bestämmer sig för att driva en process mot företaget. I den processen kommer frågan om hans lojalitet med arbetsgivaren att ställas på sin spets.
Lojalitetsplikt innebär att man inte får handla så att man på något sätt skadar arbetsgivarens intressen. Det kan vara illojalt bedriva verksamhet som konkurrerar med företaget, att handskas ovarsamt med hemlig information, eller att börja arbeta för en konkurrent direkt efter att anställningen är avslutad. Men att bryta mot lojaliteten kan också handla om att kritisera arbetsgivaren på ett sätt så att verksamheten sblir lidande. De senaste åren har ett antal fall där anställda fått sparken efter att ha talat illa om arbetsplatsen på Facebook eller på bloggar fått stor uppmärksamhet.
Lars P Merkel, tidigare förbundsjurist på Jusek, menar att allmänt skitsnack vid enstaka tillfällen bara brukar leda till en varning. Arbetsgivaren är först och främst intresserad av att det inte sprids uppgifter som kan skada företaget, men det kan ändå vara svårt att veta exakt vad som ligger bakom en uppsägning:
– Arbetstagaren kanske tror att han blivit uppsagd för att han uppträtt olämpligt medan arbetsgivaren inte tycker att han utför sina arbetsuppgifter på ett korrekt sätt, säger Lars P Merkel.
När det gäller lojalitetsplikten finns inga knivskarpa gränser för när en uppsägning är rätt eller fel. Den som blivit avskedad eller uppsagd kan driva fallet i domstol, antingen själv eller med hjälp av sitt fackförbund. Varje fall bedöms sedan utifrån omständigheterna och praxis, det vill säga hur domstolen dömt i tidigare fall.
I Anders Blomqvist fall blev han anklagad både för att ha varit oförskämd mot kunder och för att ha betett sig överlägset mot arbetskamrater. Efter uppsägningen blev han dessutom polisanmäld för att ha brutit mot lagen om skydd för företagshemligheter. Själv menar han att företagsledningen upplevde honom som ett hot eftersom han sa vad han tyckte, men att det inte i något av fallen varit motiverat att avskeda honom.
Den som arbetar i offentlig verksamhet har ett helt annat utrymme att kritisera sin arbetsgivare. Då och då kommer riksdagsmotioner om att stärka den rätten också för privatanställda. Men advokaten Erik Danhard, som har 25 års erfarenhet av arbetsrätt, tycker att det finns en viktig skillnad:
– Huvudsyftet i privata företag är inte att ge medborgarna god service, utan att tillförsäkra en rimlig försörjning för ägare och anställda. Hur kan man då tro att man har en obetingad rätt att kritisera inriktningen på verksamheten eller att skandalisera ägarna?
Erik Danhard menar också att kritik ofta är ett arbetsmiljöproblem, som speglar samarbetssvårigheter.
– Det finns alltid personer som tycker att de ska påtala precis allt som är fel i världen, det blir väldigt påfrestande även om det de säger är riktigt. Och i vems intresse stannar de då kvar? De flesta verksamheter blir bra om man trivs i dem. Om man inte gör det är det bättre att man hittar en lösning och går vidare i stället för att föra fram sin kritik till sista blodsdroppen.
Kurt Junesjö har arbetat som jurist på LO-TCO Rättskydd och är en flitig arbetsrättslig debattör. Han har i många år följt hur Arbetsdomstolen dömt i lojalitetsrelaterade fall och tycker att arbetsgivarna numera har en alltför stor makt över arbetstagarna. Han berättar historien om en släkting, som var projektledare på en fabrik i Huskvarna. När arbetstagarna tröttande på hans hårdföra ledarstil la de helt enkelt honom på en skottkärra och körde ut honom från fabriken.
– Det är så klart inget jag propagerar för att man ska göra. Men arbetstagarna är i dag tillbaka i rollen som tjänare. Arbetsrätten har blivit individualiserad i och med att alla ska förhandla om sin egen lön och skaffa sig egna förmåner. Då tappar arbetstagarna som kollektiv makt och arbetsgivarnas makt ökar, säger han.
Han tycker att allt kulminerade när lagen om skydd för företagshemligheter infördes 1990. Då fick arbetsgivarna ännu ett kontrollverktyg. Kurt Junesjö är också kritisk mot de konkurrensklausuler många arbetsgivare skriver in i anställningskontrakten, som hindrar anställda att arbeta för en konkurrent direkt efter avslutad anställning. De är i hans ögon ett sätt att damma av en medeltida, ojämlik relation mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Men Erik Danhard påpekar att lojalitetsplikten bygger på ömsesidighet. Arbetsgivaren har å sin sida en hel rad åtaganden gentemot arbetstagaren. De senaste åren har ett antal fall varit uppe i Arbetsdomstolen, där anställda blivit anklagade för att ha överfört hemliga filer till sina hemdatorer. Erik Danhard menar att arbetsgivaren måste vara tydlig med vilka rutiner som gäller för hemarbete, så att det i sådana fall inte uppstår gränsdragningsproblem. Men, säger han, verksamheten tillhör arbetsgivaren och därför kan det inte vara okej att använda företagshemligheter som man själv vill:
– Vilka konsekvenser skulle det annars få för svenskt näringslivs fortlevnad? Ingen skulle vilja lägga ner pengar på forskning om nya produkter om vem som helst kan ta dem med sig utanför företaget.
Här verkar ord stå mot ord. För Kurt Junesjö menar tvärtom att samhällsutvecklingen är beroende av att arbetstagarna byter arbetsplats, tar med sin kunskap och på så sätt utvecklar den nya verksamheten.
Med klausuler som stoppar kunskapsöverföringen hämmas den utvecklingen, tycker han.
– Sverige var länge ett av de länder som är mest lönsamma att investera i för att man haft en framgångsrik modell med självständiga arbetare och starka fackförbund. Den modellen håller man nu på att slå sönder.
Hur gick det då för Anders Blomqvist, som blev av med sitt jobb på telekomföretaget? Efter tre och ett halvt år och två domstolsprocesser, först i tingsrätten och sedan i Arbetsdomstolen, fick han till slut rätt. Arbetsgivaren hade ingen laglig grund att avskeda honom. Innehållet i pärmarna han fick med sig hem var inte heller så känsligt att det kunde räknas som företagshemligheter.
Anders Blomqvist tycker att lagen om företagshemligheter är bra i sig, men tror att hans arbetsgivare bara använde den som ytterligare ett medel för att få rätt mot honom. I dag, tre månader efter den slutgiltiga domen, är han glad över att ha fått upprättelse. Sedan november har han ett arbete igen, men när han pratar om det som hänt låter han fortfarande bitter:
–Herregud, vilken resa. Det är det jobbigaste jag gjort. Det här företaget jobbar efter devisen att de har rätt och alla andra har fel. Om det inte passar, gör de sig av med dig. Jag är långt ifrån den enda som råkat illa ut, men jag är den enda som orkat driva det, med stöd från facket och min familj. Så stark är man inte att man klarar av en sån här sak själv, mot ett företag som kan anlita dyra jurister.