Juridiken slukar all hennes vakna tid, men fötterna behåller hon stadigt på jorden. Marianne Lundius, ordförande i Högsta Domstolen, glömmer aldrig att hon är dödlig.

Det är som minuterna före en teaterföreställning. Domarpodiet, med sina förgyllda löv, en baldakin i röd sammet och en byst av Gustav III, vilar tomt. Tystnaden sänker sig över parternas bord och åhörarläktaren.

Men det är verkligen inte fråga om underhållning. Vi befinner oss i Högsta Domstolens sessionssal, i Bondeska palatset i Stockholms gamla stan. I dag gäller förhandlingen utlämning av en kirgizisk man som misstänks för brott i sitt hemland.

En kvinna sticker in huvudet genom en av de öppna dörrarna i fonden.
– Är ni klara? Då stänger jag, säger hon och puttar igen dörrarna.

Sekunden efter öppnas den högra igen och alla i rättssalen ställer sig upp när justitieråden tågar in. I täten går ordföranden, Marianne Lundius, klädd i svart kavaj och med det blonda håret fäst högt upp i nacken. Hon tar plats under baldakinen, knäpper händerna på bordet och lutar sig fram. Förhandlingen kan börja.

Några dagar senare sitter Marianne Lundius i samma framåtlutade position vid ett bord i sitt arbetsrum. Håret är utslaget, men den välstrukna kavajen sitter på plats.

Förr var det här ”konfektkammaren” där familjen Bonde på 1600-talet bjöd på sötsaker vid sina fester i den nuvarande sessionssalen. Marianne Lundius läppjar på en Ramlösa och förklarar den formella proceduren från förhandlingen:

– Det handlar om att visa respekt, inte för oss som individer, utan för domstolen som institution.
Just allmänhetens respekt för domstolen ligger henne varmt om hjärtat. Men hon tycker inte att hon ändrat sitt sätt att leva sedan hon blev justitieråd för 13 år sedan. Eller jo, lite grann: Hon har skaffat en farthållare till sin bil.

–  Det är så lätt att bara följa trafiktakten annars. Som justitieråd måste man ha en viss värdighet i sitt uppträdande. Det är ett ansvar man har gentemot domstolen och därmed samhället, säger
hon.

Noggrannhet är en dygd hon gärna tillskriver arbetet på domstolen. Mycket står på spel, det måste helt enkelt bli rätt. När hon tillträdde ordförandeposten gick hon runt bland de anställda och gjorde korta intervjuer för att ta reda på hur de upplevde sitt arbete och vilka problem de brukar stöta på. För henne var det självklart att som administrativ chef skaffa sig tillräcklig kunskap om verksamheten. Ödmjukhet är en lika viktig egenskap: Bara för att man är chef vet man inte allt, menar hon, och man får varken vara rädd för att be om hjälp eller att ändra ett felaktigt beslut.

– Är man en sådan chef får man ofta mycket stöd i sin organisation. Jag försöker att inte sätta mig på några höga hästar.

Hon drar en parallell till de romerska fältherrarna. De hade alltid en slav på triumfvagnen, som viskade i deras öra: ”Kom ihåg att du är dödlig”.

– Och vi är ganska goda slavar allihop här, säger Marianne Lundius och ler.

Före tiden som justitieråd arbetade hon tjugo år på den affärsjuridiska byrån Lagerlöf & Leman. Där var stämningen en annan. Tempot var högt och konkurrensen hård, inte bara mellan olika byråer utan också kollegor emellan.

Marianne Lundius, född i slutet på 40-talet, var den första kvinnan att få en riktig anställning på byrån. För henne själv väckte det faktum att hon var kvinna i en mansdominerad värld aldrig tvekan inför yrkesvalet; både mamma och mormor var jurister. Däremot fick hon senare i sin karriär upp ögonen för hur kvinnor på advokatbyråerna ofta undervärderar sitt arbete. Många av hennes kvinnliga kollegor spenderade timme efter timme i biblioteket med juridisk inläsning, utan att debitera tiden eftersom de tyckte att de redan borde behärska det de läste in. Så betedde sig inte de manliga kollegerna, menar Marianne Lundius, de tog betalt också för inläsningstiden.
Själv hamnade Marianne Lundius i en annan klassisk kvinnofälla som ung:

– Jag tog alldeles för mycket ansvar för familjen, det arbetet måste man dela. Om man inte kan göra upp det med sin man, hur ska man då klara av en besvärlig motpart i jobbet?

I dag tror hon att kvinnorna, som dessutom är på stark frammarsch inom de juridiska yrkena, är mycket bättre på att stå på sig än i hennes ungdom.

Men advokatyrket är tuffare än någonsin, både för män och för kvinnor. Den som vill lyckas får inte rygga för hårt arbete. Ett visst mått av begåvning är nödvändigt, men annars handlar framgång om en stor arbetsinsats, engagemang och lite tur, slår Marianne Lundius fast.
Även om tempot på en domstol är något lugnare än på en advokatbyrå betyder det knappast en bekväm nio-till-fem-dag. En gång räknade Marianne Lundius ut hur många timmar i veckan hon jobbade, inklusive hemarbete. Var den siffran hamnar vill hon inte berätta. Men, visserligen inte utan glimten i ögat, är hennes spontana svar på frågan om vad hon gör när hon inte arbetar: ”Sover.”

Så fort hennes privatliv kommer på tal viker hon kvickt undan med den annars fasta blicken. Det är inte relevant, tycker hon. Intervjuer som inte är förenliga med hennes roll som ordförande tackar hon konsekvent nej till. Det handlar återigen om respekten, för domstolen och för de människor som möter den.

–  Jag är del i en kollektiv domstol. I andra länder har man domarkappor, alla ser ungefär likadana ut och signalerar ingenting med sina kläder. Det är den kollegiala domstolen, inte individerna som framträder.

Marianne Lundius reser sig och bjuder på en rundtur i Bondeska palatset. Hon rör sig vant genom domstolens lokaler och det märks att hon känner sin arbetsplats utan och innan: Ur munnen strömmar berättelserna om arkitekturen, mattorna av textilkonstnären Märta Måås-Fjetterström och adelsätten Bonde som låtit uppföra byggnaden.

I en korridor hänger Marianne Lundius föregångare på rad, äldre män avbildade i olja och satta i guldramar. Förra ordföranden, Johan Munck, har fått nöja sig med ett svartvitt fotografi. Bredvid honom kommer i dag 62-åriga Lundius själv hänga om några år. Förhoppningsvis om så många år som möjligt.

Att släppa juridiken efter pensionen kommer inte bli lätt.  Men om Marianne Lundius blir en tillräckligt pigg pensionär finns en rad idéer hon skulle vilja sätta i verket.

Vilka idéer? Det är hemligt.