Vägen är lång mellan Garpenberg i skogarna utanför Hedemora och den ståtliga malmgården Piperska Muren på Kungsholmen i Stockholm. Inget hisnande geografiskt avstånd. Men ett avgrundsdjup socialt.
I Garpenbergs gruva arbetade många av Dan Eliassons släktingar på hans mors sida. De flesta dog i stendammslunga. Men själv står han nu här under kristallkronorna mitt i huvudstaden på sin åttonde arbetsdag som generaldirektör, gd, för Försäkringskassan för att för första gången möta 70 höga chefer från samma myndighet.
–Men jag heter inte gd. Jag heter Dan. Kalla mig det, säger han.
Han intar scenen på Piperska Muren med samma självklara kaxighet som den punkrockare han var för 30 år sedan. Men det finns mycket ödmjukhet i framträdandet:
–Jag är inte klokare än vad ni är. Men tillsammans kan vi skapa en kollektiv klokhet.
På nionde våningen i Försäkringskassans hus mittemot Stockholms centralstation har han sitt nya kontor med utsikt över Stadshuset och Riddarfjärden.
–Hela miljön på nionde våningen luktar pamp lång väg, sossepamp, säger han från scenen på Piperska Muren och möts av skrattsalvor. Men jag är ingen pamp. Jag vill diskutera med mina medarbetare på lika villkor. Vi ska sitta ner på varsin sida av bordet, inga stora avstånd.
Fast sosse är han. Tidigare politiskt sakkunnig hos justitieminister Laila Freivalds och statssekreterare åt justitieminister Thomas Bodström. Närmast kommer Dan Eliasson från jobbet som generaldirektör på Migrationsverket, där han fick höga betyg av personalen i medarbetarundersökningar.
Några dagar före chefsmötet på Piperska Muren träffar vi honom just på den pampiga nionde våningen i Försäkringskassans hus. Han har valt ett mindre sammanträdesrum med bekväma soffor och fåtöljer, kanske för att avståndet mellan oss inte ska bli så långt.
Jusektidningens fotograf heter Ylva. Generaldirektören översätter raskt till varginna och säger att Dan betyder domare. Men han är absolut ingen person som snabbt dömer andra, hävdar han. Han vill lära känna och är genuint intresserad av andra människor ”även av udda existenser”. Vi undrar hur han är funtad som hoppar runt på den ena heta och utsatta gd-stolen efter den andra?
–Jag tycker ni i media vinklar för mycket på det negativa och utsatta med myndigheter som Migrationsverket och Försäkringskassan. Tänk så mycket gott vi uträttar. På Migrationsverket gav vi 10 000 människor om året skydd mot död, förföljelse och tortyr. Det är stort. Och en stor majoritet anser att de får god och rätt hjälp av Försäkringskassan. Detta goda ger massor av kraft, glädje och energi för att jobba vidare. Men när något negativt händer i myndigheternas verksamheter får det väldigt stor uppmärksamhet.
Dan Eliasson lutar sig tillbaka och ser nöjd ut med sitt svar. Det var välrepeterat, genomtänkt och frågan säkert förutsedd. Sina drivkrafter verkar han också ha tänkt igenom.
–Jag vill göra skillnad, göra nytta för samhället och ge människor de rättigheter de har rätt till.
Onekligen ett politiskt korrekt uttalande. Budskapet kanske var det samma men ordvalen grövre när han spelade med sitt punkband Bad Boo Band under 1970-talets sista år. Han var bara tonåring då och enligt sig själv en orolig själ, äventyrlig, nyfiken, rebellisk och utagerande.
–Jag var rätt stökig som ung men du får inga detaljer …
Han kryddar orden med ett halvhemligt leende och att han gillas av många börjar bli begripligt. En charmig typ helt enkelt.
Nu vet vi i och för sig inte ännu om Dan Eliasson blir en lika populär chef på Försäkringskassan som han var på Migrationsverket. De formella meriterna har han. Men vilka känslor väcker Dan Eliasson?
Sannolikt mycket sympati. ”Fast det är inte sant att alla gillar mig. En del tror att jag är hårdhudad”, säger han. Hans personlighet och tydliga sociala patos tycks dock gå hem hos majoriteten.
Som barn såg han släktingar leva stendammsförkortade liv i Garpenbergs gruva. Han tror att hans starka känslor för sociala orättvisor väcktes redan då. Istället för gruvan blev det en enkel biljett till Yokohama.
Gården där han lämnade syster, mamma och styvfar hade torrdass och inget varmvatten de första åren minns han. Men riktig fattigdom såg han sedan mycket av i både Asien och Sydamerika, där han reste omkring mellan åren 1980 och 1984. Bland annat besökte han Japan, Kina och Taiwan.
–Det är klart att min enkla uppväxt i kombination med allt jag såg på mina resor i ungdomen präglar min samhällssyn i dag.
I Hongkong spelade Dan Eliasson både på gatan och på olika klubbar tillsammans med några engelsmän. Men inkomsterna räckte inte till biljett hem och han fick ringa och be sin syster sända pengar. I det ögonblicket beslöt han att det var dags för lite ordning och reda i livet. 1984 skrev han in sig vid juridicum i Uppsala.
Ryktet om att Dan Eliasson är en stryktålig och hård jäkel förföljer honom, säger han.
– De som säger så skulle bara veta hur mycket jag svettas och vrider mig i sängen på nätterna över besvärliga beslut.
Bland det besvärligaste han vet är att behöva säga upp människor.
I början av året kom larmsignaler om nedskärningar i anslagen som bland annat skulle kräva uppsägningar av upp emot 800 av Försäkringskassans 12 500 anställda. Sedan talades det om en tidsfrist för nedskärningarna och efter det har vi inte hört så mycket mer …
–Jag tycker att det är en konstig diskussion. Det finns väl ingen regering som vill besluta om sämre service till medborgarna? Jag har inte tänkt börja hugga i personalkadern. Och det är inte så att jag har något sparbeting med mig in på mitt nya jobb.
Som ledare står han alltid upp för organisationen och det den gör, säger han.
Myndigheten och tjänstemännen ska inte behöva klä skott för politiska beslut.
–Jag är bra på att vara tydlig utåt och förklara i media. Jag försöker vara öppen och resonerande.
Socialförsäkringsområdet kan han ännu inget om.
– Jag kunde inget om Migrationsverket heller när jag kom dit. Men jag bad om hjälp från kunniga och duktiga medarbetare. Även nu på Försäkringskassan tänker jag vara ute mycket i organisationen för att lära mig.
På chefsmötet på Piperska Murens scen säger han att han gillar mirakel, stora och små. Sådana uträttar Försäkringskassan varje dag. Så nu får det vara slut på underdog-mentaliteten. Räta på ryggarna och var stolta över ert fina uppdrag och för att få jobba i staten. Och glappet mellan ”golvet och oss i ledningen” måste bort. Det är budskapet.
Enligt SOM-institutets stora mätning i fjol av allmänhetens förtroende för olika myndigheter hamnar Försäkringskassan i botten. Endast 16 procent kände ett stort förtroende, vilket är en halvering jämfört med för ett decennium sedan.
–Mitt viktigaste uppdrag är att höja förtroendet för kassan, säger Dan Eliasson till den samlade chefsskaran.
Mycket energi och ömsesidig nyfikenhet. Det är hans egen sammanfattning av mötet med de 70 cheferna, vilket inte låter helt olikt förhållandet mellan ett punkband och dess publik.
– Mitt uppdrag är förändring, utveckling och att våga. Så i det avseendet lever punken kvar i mig. Det finns en sensationell energi i punken från slutet av 70-talet, en vitalitet och vilja att bryta mönster. Detta är eviga värden för mig även om kontexten är en annan i dag.
Vi trotsar duggregnet för fotografering bredvid Försäkringskassans hus. En kvinna med systemkasse och ölburk i handen ropar och undrar om det är reklamfoto för något klädmärke.
–Jag ska bli rockstjärna. Nej förresten, jag bara skojade. Jag har precis blivit chef för bygget här bredvid, ropar Dan Eliasson tillbaka och pekar mot Försäkringskassans huvudentré.
Märkvärdigare än så är det inte. Tycker Dan Eliasson.