Anna Ek har insett att det där med snö kan vara helt okej, och att det är helt underbart att äga en egen skohylla. Men hur hon lyckades få sitt drömjobb på Svenska freds har hon egentligen ingen aning om.

Anna Ek har inte varit på kontoret på en vecka när Stockholmvädret plötsligt slår om till novemberkyla och det kommer ”något hagelliknande från himlen”. Hon har börjat jobbat hemma mer och mer den senaste tiden för att få lite omväxling på livet framför datorn, och ser nu fram emot att träffa skaran på tiotalet anställda på Svenska freds huvudkontor denna fredagseftermiddag.

För fler än så är det inte som får lön från den närmare 130 år gamla Svenska freds- och skiljedomsföreningen, som haft såväl Hjalmar Branting och August Strindberg som medlemmar, och författaren Per Anders Fogelström som ordförande. Och så nu då 31-åriga Anna Ek. Hur det kom sig är hon själv fortfarande förvånad över.
– Jag kommer så väl ihåg hur otroligt deprimerad jag var på våren innan jag tog min examen från Lunds universitet. Jag hade sökt flera praktikplatser och inte fått någonting, och visste ju hur många duktiga och engagerade människor det finns! Jag tänkte att ja, ja, jag får väl ta vad som helst, bara det är ett jobb.

Då, för snart fem år sedan, var hon ordförande på ideell basis för Svenska freds i Lund/Malmö, och bestämde sig för att i alla fall meddela Stockholmskansliet att ”Jag finns om ni behöver mig!”. Plötsligt hade hon ett tjänstemannajobb på kontoret i huvudstaden och bodde på en uppblåsbar madrass i en kollegas kök. Kläderna förvarades i en resväska och madrassen ställdes på högkant bakom en köksstol i den lilla ettan på dagarna.

Sedan dess har Anna Ek flyttat ytterligare sex gånger i Stockholm. Hon har hyrt en etta i andra hand där det regnade in och köket svämmande över när hon diskade, bott i en fantastisk nyrenoverad lägenhet liksom i en 50-talstrea med orange köksluckor och stinkande avlopp.

– Det tog flera år innan jag förstod att bostadssituationen verkligen påverkade mig. Att se skohyllan när jag kom innanför dörren och veta att den inte är min, och att jag måste flytta igen om sju veckor, säger Anna Ek och tillägger:
– Men jag ville till Stockholm, det var möjligheterna som lockade. Sen är det på gott och ont att allt är samlat här. Det är praktiskt för logistiken men kan också bli väldigt internt.

I dag hon löst bostadssituation genom att bli sambo och flytta in hos sin pojkvän. Och det tillfälliga jobbet på Svenska freds har tagit en ny vändning. Redan två månader efter att Anna Ek börjat som betald anställd i föreningen nominerades hon till ordförande, oklart av vem. Nu gör hon sitt fjärde år på förtroendeposten som hon kallar sitt drömjobb.

En vanlig vecka lägger hon mycket tid på att följa den politiska debatten kring vapenhandel och nedrustning, läser rapporter, kontaktar politiker för att be dem lyfta en fråga i riksdagen, eller journalister för att berätta vad Svenska freds gör just nu. Hon uppdaterar föreningens ståndpunkt på olika sociala medier, men ska också hinna med interna styrelse- och organisationsfrågor. Föreningens små resurser, delvis baserade på medlemsavgifterna från 5500 medlemmar, gör att alla anställda får göra lite av allt.
– När folk hör att vi har en person som jobbar halvtid med den fråga vi är mest kända för, vapenexport, blir de väldigt förvånade, säger Anna Ek och ler.

Föreningens mål, att avskaffa alla krig, tar hon med sunt förnuft. Med små medel får man utgå från vad som är möjligt här och nu. När världens vapentillverkare höll mässa i Indien nyligen åkte Anna Ek helt enkelt dit och frågade vad de hade till salu. Och när Sveriges myndighet för försvarsmaterielexport slog upp sina portar för drygt ett år sedan registrerade Svenska freds den oanvända domänen på internet och la upp egen information mot vapenexport där.
– Man måste vara smart. Vapentillverkaren Saabs ettåriga informationsbudget är 100 gånger större än det samlade statsbidraget till Sveriges alla fredsorganisationer. Det säger en del. Sverige gör mycket bra, men vi är också världens största vapenexportör per person, säger Anna Ek och tillägger:
 
– Jag har haft en sån otrolig förmån att födas i Sverige. Jag vill att alla ska få ha det lika bra.

Kanske var det hennes tidigare engagemang i Svenska freds som gjorde att hon knep ordförandeposten 2007, eller det faktum att hon ofta uppfattas som en förtroendeingivande person – med en stor portion humor. Hon vet inte. Inte heller kan hon se något särskilt i sin uppväxt som gjort henne till den hon är i dag, även om hon ”alltid varit lite upprörd över hur världen fungerar”.

Anna Ek är uppvuxen i byn Gantofta utanför Helsingborg, med syskon och föräldrar som jobbade hårt i det egna företaget i tryckeribranschen. Några samhällspolitiska diskussioner kring köksbordet minns hon inte överhuvudtaget, inte heller någon enskild händelse som kan ha fått upp hennes ögon för världens orättvisor. Hon spelade fotboll och läste mycket som barn, gärna Bamse, som symboliserade människor som gör något bra.
– Som barn var det idylliskt att växa upp i en liten by, som tonåring en pina eftersom bussarna till stan gick alldeles för sällan, säger Anna Ek skrattande men blir snart mer allvarlig.

– Mina föräldrar jobbade mycket. Mamma gick till jobbet tidigt på morgonen och kom hem och gjorde frukost åt oss före skolan. Pappa började senare men jobbade på kvällen istället. Det verkar glamoröst att vara egenföretagare men så behöver det inte vara, båda mina föräldrar är slitna i kroppen. Men nu har de sålt företaget och är nöjda pensionärer.

I jul åker Anna Ek hem till sina föräldrar några dagar innan det bär av till Peru för en vintersemester med hennes sambo. Hemma lämnar hon en stundande korpfotbollssäsong med arbetskollegerna och sina elva egenuppodlade tomatplantor i vardagsrumsfönstret. Ett intresse som senare i vår får blomma ut på balkongen. För är det något Anna Ek alltid fascinerats av är det trädgårdsodling.
– Jag var otroligt intresserad av hur kärnorna i äpplet kunde planteras i jorden när jag var liten. Jag minns att jag definierade mitt framtida boende utifrån att gräsmattorna skulle vara så stora att det krävdes en åkgräsklippare ...