Det finns jobb man går hem ifrån, och jobb man aldrig kan skaka av sig. Att vara ordförande i Svenska Burmakommittén är inte bara ett uppdrag, tycker Karin Strandås. Det är ett privilegium. Ett mer meningsfullt sätt att ägna fritiden åt kan hon inte tänka sig, så länge de mänskliga rättigheterna fortsätter att kränkas.

Utifrån kan allt se ut som en slump. Egentligen kan hon inte säga att hon varit målmedveten i sina val, har aldrig drömt om något särskilt yrke, inte vetat vad hon ska bli när hon blir stor. Nu står Karin Strandås i sitt arbetsrum på Riksdagen och plockar ihop för dagen. Ur datorn strömmar elektropop, utanför fönstret lyser solen intensivt och på väggen bakom det välstädade skrivbordet hänger en plansch från Ghana: en kitschig kalender från 2006 som färgsprakande predikar om att Gud är svaret på allt. Man måste le när man ser på den.

Det är fredagstyst i Miljöpartiets korridorer. Trots att det är slutspurt inför EU-parlamentsvalet, eller kanske just därför, ligger ett kompakt lugn över den pampiga innergården vid Mynttorget. Bara ljudet av den politiska sekreterarens fotsteg studsar mjukt mellan stenväggarna.

- När jag ser tillbaka så märker jag ändå att det finns en röd tråd. Det ena har gett det andra. Jag har varit på väg mot det här.

Att jobba med samhällspåverkan har varit det självklara valet för Karin Strandås. För närvarande ägnar hon en stor del av tiden till en av de arbetsgrupper, den om utrikes- och säkerhetsfrågor, som jobbar för en gemensam framtida politik för den rödgröna partisammanslutningen. Och när hon lämnar jobbet på Riksdagen tar nästa jobb vid, som obetald och kontorslös ordförande i Svenska Burmakommittén, med laptop i knäet och kaffekopp inom räckhåll. Hon räknar med att hon ägnar Burmaengagemanget i snitt 10-15 timmar i veckan. Ibland mer, ibland mindre.

De där dagarna för snart två år sedan när munkarnas protester växte, kulminerade och slogs ner, var det definitivt mer. Plötsligt stod Karin Strandås mitt i strålkastarljuset. Från radions P1 klockan sex på morgonen, via en tv-soffa och tidningsintervjuer till Aktuellts sändning på kvällen. Följt av ännu en morgon med smink, mikrofon och tv-soffa. Det var en hektisk vecka och dubbla känslor inför att se sitt eget ansikte vart hon än vände sig.

- Hade jag vetat att jag skulle få en sådan roll hade jag nog aldrig tagit på mig att vara ordförande. Jag är inte intresserad av att stå i centrum. Men samtidigt är det ju det här vi har jobbat för – att folk ska få upp ögonen för vad som händer i Burma, säger Karin Strandås.

Intresset för andra länder har alltid funnits där, som en bärande del i den röda tråden. Bland minnena från barndomshemmet i Södertälje finns kartboken som hon älskade att bläddra i. Särskilt Asien såg lockande ut. Exotiskt, annorlunda, spännande.

Efter skolan flyttade hon till Uppsala för att läsa statskunskap och u-landskunskap. Varvade studierna med resor, fick stipendium för att studera biståndsprojekt i Tanzania, praktiserade på svenska FN-delegationen i Génève och pluggade en tid i England. Den stora Asienresan 1997 började som en vanlig backpackerhistoria, men slutade med att hon undervisade exiltibetaner i engelska i norra Indien. Förtrycket som fått de tibetanska munkarna att fly sitt land grep tag i Karin Strandås.

När hon kom hem ringde hon en kompis för att ses, men kompisen hade inte tid. Hon var uppe i varv efter att ha hört en man från Burma tala på universitetet. Hans berättelser om militärregimens övergrepp på befolkningen var starka och omöjliga att glömma. Nu skulle några studenter bilda en Burmagrupp. Karin Strandås tvekade aldrig, hon följde med.

Förra året, elva år efter den där dagen i Uppsala, träffade Karin Strandås mannen som hade hållit föreläsningen hon aldrig fick höra. Den som ledde till att hon drogs med in i Burmagruppen, och vidare till ett Burmaprojekt inom Dag Hammarskjöldfonden. Ett engagemang som i sin tur spann en allt rödare tråd, virkade fram Svenska Burmakommittén, och satte Karin Strandås på posten som ordförande. Och här stod han som inspirerat till det hela.

- Många gånger har man ingen aning om ifall man gör någon skillnad när man reser och pratar inför folk. Det var fantastiskt att kunna berätta för honom vad hans besök resulterat i, säger Karin Strandås.

Tanken på att bo utomlands någon gång igen lockar henne, och visst finns reslusten kvar. Men i dag vet Karin Strandås lite för mycket om vad som döljer sig under den polerade ytan för att hon ska kunna njuta av sol, värme och billiga drinkar i ett land som Thailand. Vetskapen om att fattiga flyktingar från Burma utnyttjats till slavlöner för att bygga upp tjusiga hotellkomplex ger en bitter bismak. När Karin Strandås reser till svenskarnas semesterparadis gör hon det för att jobba. På andra sidan gränsen från Burma finns exilburmeser och organisationer som gör allt för att hjälpa sina medmänniskor i den slutna diktaturen. 

Förra våren tog hon tjänstledigt från sin tjänst på Miljöpartiet och reste för första gången in i Burma. En dröm som gick i uppfyllelse, men inte utan vissa samvetskval och svidande intryck.

- Som turist är det svårt att undvika att stödja regimen. Du flyger med deras bolag och hotellen är antingen ägda av staten eller tvingas betala stora mutor för att få finnas.

Detta var förstås ingen vanlig turistresa. På agendan stod möten med personer som organiserat sig för demokratin, en del med erfarenheter från fängelse och tortyr.  Några utflykter blev det också, i det som ironiskt nog marknadsförs som ”landet där tiden stått still” (att det beror på en diktatorisk isolering nämns inte i turistbroschyrerna). Men det var svårt, rentav omöjligt, att blunda för orättvisorna och bara se skönheten. Som när hon stod vid Inyasjön i Rangoon och tog in den vackra vyn, inte långt ifrån huset där den folkvalda Aung San Suu Kyi sitter inspärrad. Då berättade Karins vän om händelserna 1988, då demonstrationer slogs ner av armén och 10 000 civila dödades. Det var till den här sjön de tog de kvinnliga studenterna, våldtog dem och dränkte dem.

- Då var det inte så vackert längre, säger Karin Strandås.

Eller den där gången hon skulle bestiga toppen av berget intill Mandalay. Att ta rulltrappan skulle aldrig falla henne in, den hade ju byggts av slavarbetskraft. Karin tog gångvägen, utan att se en enda människa. Förrän på toppen.

- Jag bara tänkte: ”va, tog de slavtrappan?”. Det är uppenbart att alla inte känner till vad som pågår.

Att ha två jobb som båda handlar om politiskt engagemang kan låta slitigt. Och visst, Karin Strandås håller med om att det inte är hållbart i längden att leva som hon gör nu. Jobbet med Burmakommittén kan hon aldrig gå hem ifrån. Men det är ändå ingen uppoffring.

- Det kanske låter pretentiöst, men det är så otroligt berikande att få en insikt i andra människors levnadssituation. Tänk att ta en fika eller en öl med någon som suttit fängslad i tjugo år för sina politiska åsikter, som blivit torterad eller kanske fått kroppsdelar bortsprängda av minor. Och som ändå är fast övertygad om att man ska föra kampen med fredliga medel.

- Motivationen kan aldrig brista när man jobbar för de här människorna, säger Karin Strandås allvarligt.

Hon har ändå en förhoppning om att kunna slå en knut på den röda tråden och uppleva den dagen då förtrycket tar slut. Ett globalt vapenembargo står högt på önskelistan. Utan vapen har militärjuntan ingenting.

- Det är viktigt att folket i Burma får veta att de har stöd. Men det räcker inte, man måste göra något också. Det finns inga gränser för vad människors vilja och kreativitet kan åstadkomma.  Vill man något så grejar man det. Åtminstone om man är tillräckligt många.