Han hypades som medieguru och klättrade från Göteborgsposten till DN och Expressen. Men ett jobberbjudande på radion gav Joachim Berners karriär ett abrupt slut.

– Vill du ha kaffe?

Joachim Berner hälsar kort och går hastigt mot köket i sin nya vindsvåning, som skulle platsa i vilket inredningsmagasin som helst. Han har varit ute och sprungit på morgonen, tog cykeln från lägenheten på den dyra Stockholmadressen till sin vanliga slinga på Djurgården – för att det inte skulle bli för långt. Han försöker bli bättre på att ta tillvara lediga stunder mellan jobbuppdragen, att njuta av dem. Men helt lätt är det inte. Nu ställer han ner två randiga Iittalakoppar snabbkaffe på köksbordet bredvid skålen med frukt och nötter, ser allvarlig och faktiskt lite nervös ut. Solen gassar mot terrassen  och ger en föraning om lägenhetens sommartemperatur. 

Joachim Berner försvann från tidningsvärlden för åtta år sedan, är i dag nyskild och har händerna fulla med styrelsejobb. Den nya karriären är noga uttänkt för att sprida risker och inte göra honom ”beroende av vad en enda styrelse tycker”. Hälften av sin arbetstid ägnar han åt familjeföretaget Christian Berner Invest, som investerar i nordiska handels-,  industri- och fastighetsföretag. Övrig tid sitter han bland annat i Pensionsmyndighetens styrelse, och snart även som ordförande för Riksteatern. Kompetensen inom Pensionsmyndigheten imponerar honom, är helt enkelt ”outstanding” jämfört med större noterade bolag.

– De är otroligt duktiga, kvaliteten går inte att jämföra. Det är en ny organisation med ett för mig komplext system, jag får räkna mer och det är svårt. Det är väldigt stimulerande, säger han.

Att bli erbjuden uppdraget på Pensionsmyndigheten av regeringen kändes som en upprättelse. Joachim Berner är fortfarande märkbart påverkad av den negativa massmediala uppmärksamhet han fick för åtta år sedan, och som satte en vass punkt för hans karriär som känd tidningsprofil. Han erbjöds jobbet som vd för Sveriges radio efter en kort tid som chefredaktör på Expressen, där han gjorde publicistiska missar och dessutom både anklagades för sexuella trakasserier och drog på sig en dom om förtal mot vänsterledaren Gudrun Schyman. Kritiken från fackklubbar och politiker lät inte vänta på sig och vd-tjänsten på radion drogs hastigt tillbaka. Kvar stod den då 40-årige Berner med ett miljonskadestånd i fickan för det uteblivna jobbet. Mediedrevet gick och han teg.

– Jag hamnade i en total livskris eftersom jag var skandaliserad i massmedia. Jag blev lurad av personer som jag trodde var mina vänner och fick gå gata upp och ner medan folk snackade skit bakom ryggen på mig. Det var fruktansvärt plågsamt, säger Joachim Berner, som själv menar att anklagelserna om sexuella trakasserier var helt grundlösa.

Då, 2003, valde han ändå att tiga. Att vinna en debatt mot journalister går inte, och att göra en pudel – ”vad som helst för att överleva” – ligger inte för honom. Istället bestämde han sig för att stå ut, för att inte fly landet och för att låta krisen ta sin tid. 

– Jag uppmanades av Sveriges radios ordförande att inte gå in i debatten, och att göra det senare blir inte bra, du hamnar i affekt. Men ryktena om mig var förtal, de hade jag nog bemött hårdare i dag, säger han.

Han gör det sakligt och neutralt, som om han berättade vad han avhandlat på ett möte. Men så har han också haft tid att reflektera. Efter sin insats som Expressens chefredaktör 2001 pratade Joachim Berner regelbundet med en präst under en period, och efter härvan på Sveriges radio träffade han en psykoterapeut i ett års tid för att betarbeta det som hänt. Något som var helt nödvändigt för att kunna gå vidare, menar han.  

– Det var en otrolig stötta i den process jag gick igenom. Jag tror inte man klarar det själv, det är ett sånt djävulskt tryck …
 
I dag uppmanar han de som får en publik yrkesroll att tänka sig för. Precis så långt som du släpper in massmedia när det går bra, precis så långt kommer de att gå när de hettar till.

– Jag blev väldigt förförd av uppmärksamheten och kunde inte stå emot. Men jag är glad att jag hamnade i detta när jag var så ung. Är du 40 måste du ta dig igenom det, jag måste ju försörja mig. 

Visst kan Joachim Berner sakna tidningsjobben, kreativiteten på en redaktion och de snabba besluten. Men tillbaka vill han inte. De närmaste tio åren vill han istället fördjupa sitt engagemang i familjeföretaget och centrera sina uppdrag mer. Den senaste tidens strävan efter oberoende och bekräftelse från omvärlden har fått honom att sprida ut uppdragen lite väl mycket, medger han. Han vill också spendera mer tid i sitt hus i Bohuslän, men längre än så reser han ogärna.

– Nej, att resa långt har aldrig varit min grej. Flygplatser är waste of time, man sitter där och solen skiner, det kan jag få panik på. Jag tågluffade i Europa utan pengar när jag var 15 år, det har nog satt sina spår.

Joachim Berner är mellanbarnet som hade lätt för sig i skolan, som inte ville ta över pappas företag och som satsade på en popkarriär men la av för att han inte var tillräckligt bra. Om han hade börjat plugga i dag hade han valt juridik istället för ekonomi, eftersom det hade gett honom mer användbar specialkompetens. Och för att advokatyrket lockar. Kanske borde han ha satsat på konstnärskapet istället – han vet själv att han kan måla – men ensamjobb och långa perioder av koncentration har han svårt för.

– Jag skulle inte stå ut med det. Och så måste man ha kontakt med sin inre smärta för att lyckas, det har jag nog i dag men det hade jag inte när jag var yngre.

Han slutar äta av skålen med frukt och nötter som hållit honom sysselsatt den senaste timmen och slänger ett öga på den perfekt inbyggda bokhyllan som sträcker sig upp mot kökstaket. Den rymde inte alla böcker när han flyttade in. Han slängde alla pocket, men funderar nu på om det var så smart. Det var ju de som var bra. Själv läser han mycket, men någon stor stilist är han inte.  

– Absolut inte. Jag har skrivit alldeles för många texter. Jag är väldigt glad att det var före internets tid.