Barbro Lennéer Axelson, universitetslektor i psykologi och leg psykoterapeut.
Du möter ofta människor i livskris, vad är din erfarenhet att de helst av allt efterfrågar av kollegor?
– Att de på något sätt hör av sig. Många vittnar om besvikelsen över att medmänniskor flyr deras sorg. Det finns inga ”rätta” saker att säga. Bara att man visar att man vet och ser är det viktiga. Du behöver inte ens nämna krisen i sig om det känns jobbigt. Det räcker med några värmande ord om till exempel hur mycket du uppskattar personen i fråga.
Men ibland kanske den drabbade vill ha arbetet som frizon och överhuvudtaget inte prata om det svåra?
– Vissa vill ha det så, men det måste man få välja själv. Som kollega ska du försöka vara lyhörd inför hur personen i fråga vill ha det. Chefen har alltid ett övergripande ansvar för att stöd ges. Men som kollega bör du inte förvänta dig att sorgen snabbt går över och att ”allt ska vara som vanligt”. Sorg och många sjukdomar tar tid, men de flesta kan efter ett tag jobba samtidigt. Som kollega får man ha tålamod och visa att man accepterar den drabbade i sina känslor.
Vad gör man om man märker att någon inte mår bra, men är sluten och inte öppnar sig?
– Man får respektera människors integritet. Många vänder sig till sina privata vänner i första hand. Så länge arbetsprestationerna är ungefär som vanligt får man försöka visa tålamod. Går det ut över att uppgifter försummas är det chefen som ska ta upp detta. Och då kanske man kommer in på vad det egentligen beror på. Men kollegor ska aldrig ta på sig en för stor roll i kriser. Det krävs det fackfolk till.